• pl_PL
  • sv_SE
  • us

Efter #metoo?

Åsa Uhlin,  chefredaktör för Veckans Affärer, samtalar med Lena Eliasson, SAAB, om hur SAAB arbetar med att förebygga och hantera sexuelle trakasserier.

Åsa Uhlin, chefredaktör för Veckans Affärer, samtalar med Lena Eliasson, SAAB, om hur SAAB arbetar med att förebygga och hantera sexuelle trakasserier.

Finns det ett "efter #metoo"? Åsa Uhlin leder diskussionen med Cornelia Gustafzon (Miss Moneypenny), Sara Haraldsson (Maktsalongen) och Alexandra  Pascalidou.

Finns det ett ”efter #metoo”? Åsa Uhlin leder diskussionen med Cornelia Gustafzon (Miss Moneypenny), Sara Haraldsson (Maktsalongen) och Alexandra Pascalidou.

Finns det ett ”efter #metoo”? Är det redan dags för bakslag och tillbakablick? Eller är bakslaget bara en väntad motreaktion och i så fall inte ett bakslag i egentlig mening? Bland annat dessa frågor ställdes under ett fullsatt frukostmöte arrangerat i igår av Veckans Affärer och SAAB.

Personligen trodde jag att vi fortfarande befann oss mitt i #metoo. Än har alla berättelser inte kommit fram. Än har alla branscher inte berörts. Allt behöver inte genomföras inför öppen ridå men det är lite för tidigt att räkna med att vågen har passerat.

Kort om det som sades under mötet:
• Att det var bra att fokus växlade från att se #metoo som uttryck för några ”rötäggs” beteende till att se det som uttryck för underliggande strukturer som gav stöd till dessa ”rötägg”
• Att även kvinnor medverkar i att upprätthålla strukturer som stödjer ”rötäggen”
• Att sexuella trakasserier och övergrep är en av flera sätt att skapa skillnad mellan människor genom att  begränsa deras frihet och rättigheter
• Den ensamhet som den som utsätts för sexuella övergrep i arbetet hamnar i när hen vill prata om övergreppen, är stor och tung
• Att kvinnor i andra länder är betydligt mer utsatta än kvinnor i Sverige
• Att det råder brist på svaren på uppropen, branscher som sådana har inte svarat med hur man vill hantera och förebygga sexuella trakasserier på arbetsplatserna
• Lagen är tydlig, sexuella trakasserier är förbjudna, men arbetsgivare verkar inte har följt den
• Styrelsen, som ytterst ansvarig för en verksamhet, har även det yttersta ansvaret för hur sexuella trakasserier förebyggs och hanteras
• Att det är både männens och kvinnors ansvar för att förstå hur vi i vardagen stödjer strukturer och kulturella mönster som underlättar för sexuella trakasserier. Det är också ett gemensamt ansvar att inte föra det vidare till nästa generation
• Att det behövs en instans ditt man kan anmäla trakasserier anonymt, en instans som har befogenhet att vidta åtgärder (kanske kan man lära av kvinnojourer som har en godkänd auktoritet inom privatlivet?)

Som organisationskonsult verksam i många år har jag fått arbeta med flera ärenden som handlat om sexuella trakasserier eller övergrepp på arbetsplatser. Samtliga, som jag minns det, kunde pågå pga av att kulturen på arbetsplatserna var tillåtande och strukturerna saknade verktyg för att förebygga och åtgärda. Vissa av dem som utsattes accepterade. Några agerade och fick hjälp men ingenting förändrades på arbetsplatserna i grunden. På ett plan fick ansvaret bäras av den enskilde, att säga ifrån, att sätta en gräns kring sig själv och vara stark i det.

Vi kan inte ha det så, att ansvaret läggs på den som utsätts. Vi är alla medskapare av den miljö som omger oss. I slutändan handlar det om att vara klar över vilket liv man själv vill leva och vilka människor man själv vill omges med
Samtidigt är behovet att tillhöra en flock är en av grunderna i människans existens och utveckling. Rädslan för uteslutning hindrar från att bryta mot flockens normer. Det är en kraftfull faktor, den förstärker den utsattes osäkerhet. Men kanske också tunnelseendet som infinner sig i kris. Den flocken som man tillhör, men som också tillåter att man trakasseras, kan i stunden ses som enda flock som är möjlig/värdefull att tillhöra.

Sedan #metoo började har jag funderat på hur ett ”nej” kan uttryckas så att det både har verkan och är trevligt formulerat. Ett försök att hitta en gränssättare utan att utmana makten och strukturen. Tyvärr har jag än inte hittat den formuleringen. Den kanske inte finns? Själva poängen med sexuella trakasserier är att demonstrera makten och få den som utsätts att bekräfta strukturen genom att acceptera trakasserierna. Varje nej, hur det än formuleras, är ett ifrågasättande av strukturen.
Det är i synnerhet tydligt i hierarkiska strukturer där varje nivåns uppgift är även att bära upp och stärka makten hos nivån ovanför. Är det annorlunda i platta organisationer? Är teal, agile och nätverksorganisationer fria från sexuella trakasserier, eller trakasserier överhuvudtaget? Logiskt sett borde dessa sätt att organisera sig skapa bättre förutsättningar. Öppenhet, transparens, delat ansvar och tillit i flera led borde per definition skydda mot o-frihet och o-rätt.

Det finns en annan aspekt av strukturer som stödjer trakasserier och det är vad det i slutändan kostar att arbeta i en atmosfär av ständig oro eller ångest. Att det tar fokus från arbetet. Att det leder till försämrad kognitiv och emotionell förmåga. Att uppfattningen att man inte presterar utifrån sin egentliga förmåga sänker inte bara den som känner så utan också sänker verksamhetens sammanlagda förmåga.

Om det egna medskapande av strukturer. Som uppvuxen i en annan kultur blev jag bokstavligen förälskad i de svenska värderingar. Som kvinna, som ung akademiker och som frihets- och kunskapsfixerad människa. Alla människors har lika värde blev en övertygelse som jag alltid bar med mig. Men det räcker inte att tro. Att inse och förstå mina egna, nedärvda, fördomar (inte sexistiska dock) har börjat med en överraskning och fortsatt som en långsam process över några år. Det var som en vandring där stigen plötsligt kunde förvandlas till en osynlig grop som jag kunde, men inte behövde, låtsas att den inte fanns. Jag hade ett eget fritt val – att ta itu med en fordom eller låta bli.

Därför tror jag att det är det en långsam och krävande resa att förstå och förändra hur man själv, på sitt eget särskilda sätt, hjälper sexistiska normer att leva vidare. Men, och jag känner mig stark i den övertygelsen, förändringen av sexistiska normer kan inte ”uppstå” utan att var och en som bryr sig, du och jag, börjar ändra kring sig själv, i sin egen mikro-miljö.
/Grazyna van de Voorde
Använder du hela, eller delar av min text, vill jag att du anger källan.