• pl_PL
  • sv_SE
  • us

Värdighet, trygghet och omtanke

Efter en serie av svåra händelser i mitt privata liv under 2019 har jag kommit av mig vad gäller aktivitet i sociala medier som blogg och linkedIn. Nu är jag tillbaka! Hoppas jag i alla fall.

Allt som har hänt mig under det gångna året har fått mig att känna behov av att stämma av min livsinställning och eventuellt s a s re-kalibrera min personliga kompass. Alla möten med hjälpsamma, medkännande och kloka människor har stärkt mig oerhört men också återigen bekräftat att värdighet, trygghet och kärlek är det som bär starkast och varar längst. Ni som känner mig vet att jag inte är vän av svulstiga uttryck, då passar ”kärlek” inte riktigt in. Kärlek har jag alltid betraktat som tillhörande den privata sfären. Ändå har det alltid funnits i mitt arbete, oftast som ett stråk av omtänksamhet.

Jag tycker verkligen inte att vi ska älska varandra i jobbet. Det skulle utsätta oss för omänskliga krav om att inte bara gilla alla på arbetsplatsen utan även omfamna dem med djupa känslor. Det är inte därför vi är på jobbet – vi arbetar inte för att uppleva kärlek på arbetsplatsen. Men, respekt och omtanke är ofta en välkommen bieffekt av bra arbetsrelationer. Där kommer värdighet och trygghet in. Arbetsgrupper, team, ledningsgrupper och -team är vår sociala plattform under ca 1770 timmar/år. Vi laddar detta sociala utrymme med drömmar, förväntningar, planer, glädje och förhoppningar. Vi laddar dem också med oro, rädsla, ångest, besvikelser, även sorg och bitterhet i vissa fall. Vi processar allt detta parallellt med arbetsuppgifterna, som ett ständigt pågående samtal inom oss själva. I grupper med hög psykologisk mognad (psychological safety) är gruppmedlemmars inre samtal en styrka och tillgång för hela gruppen. I otrygga grupper upplever sig gruppmedlemmar ofta vara ensamma och deras inre samtal ibland försvagar istället för att stärka.  

Hur kan värdighet, trygghet och omtanke (istället för kärlek) finna sin plats i arbetet? Bland alla andra intentioner, mål, visioner, planer, högt tempo, drömmar och besvikelser? Jag är fjärran från att peka ut en utstakad väg. ”Gör si och så, steg 1-2-3 eventuellt 4, och så, vips, får du värdighet och trygghet på arbetsplatsen” fungerar inte i verkligheten. När jag lyssnar till människor som jag möter i mina uppdrag hör jag, utöver det som plågar dem, även en längtan efter att bli bemött med djup respekt för de autonoma subjekt som de är, en längtan efter att inte utsättas för korrigerande försök i det som är att vara en människa. De längtar efter att bemötas med värdighet i en omgivning som är tillräckligt trygg för dem för att själva våga reflektera över sig själva. Värdighet i arbetet skapar vi gemensamt, var och en med sin lilla bit, både inom oss som en inre riktning, och mellan oss i bemötande.

Betydelsen av värdighet och trygghet är inte någonting nytt. Vi har alltid burit inom oss denna längtan att bemötas och bemöta andra med tolerans, välkommande, respekt, integritet, reflekterande dialog, uppskattning och tacksamhet för mötet. Det är så jag definierar värdighet. Det är så jag upplever den när den finns i möte med andra. Det är den sortens värdighet jag vill fortsätta att ha som min inre kompass i mina uppdrag.

Nu skulle det, enligt tumreglerna för inlägg, passa bra att avsluta med en käck fras som uppmanar till att du som läser detta antingen a) kommenterar mitt inlägg, eller b) får lust att anlita mig som konsult. Men jag struntar i detta. Nudging är någonting jag finner vara ovärdigt respektfulla relationer. Jag ville dela med mig av mina reflektioner som ett sätt att återknyta kontakten med mina läsare. Har du läst mitt inlägg ändå till slutet är jag väldigt nöjd och tackar för att du tog dig tid.

/Grazyna van de Voorde